Utkast: Juli 29, 2010
Det har nu gått närmare exakt ett dygn sedan vi stod på Sydney flygplats och grät i varandras famnar och sa hejdå för 5 månader framöver. Det var hemskt. Precis lika hemskt som förra gången. Om inte värre tyckte nästan jag, iallafall att gå där ifrån. Sist så behövde jag ju stå där och "bara" se på när han gick. Men detta var nog värre, att behöva gå ifrån. Att behöva vara den som lämnar och känna sig som den största svikaren i världen när man inte vänder tillbaka den där sista gången. Jag vände tillbaka en gång efter att ha gått nästan hela vägen fram till säkerhetskontrollen, det gick inte bara inte att gå just då, jag behövde en kram till, och det såg min baby också ut att behöva. Nästan direkt när jag gått igenom säkerhetskontrollen ringde jag honom igen, bara för att få höra lugnet igen. Det finns ingen jag litar på mer än när Filip säger "Det kommer gå bra, vi löser detta också, precis som förra gången. Det kommer gå fort hjärtat. Jag lovar."
Flygresorna gick galant! Första flighten kollade jag mest på filmer, störde mig på en tjej som satt snett framför mig som skulle envisas om att spela spel på touchscreen skärmen med sina äckliga långa lösnaglar (sjukt irriterande ljud) och gosade med min nya Filipnalle som jag fick dagen som jag anlände, perfekt att gömma tårarna hos.
Andra flygresan tog jag faktiskt en halv sömntablett för jag kunde inte somna på första flighten. Och klockan var enligt min dygnsrytm från Sydney 03.30 på morgonen, så jag behövde verkligen sova. Och sova fick jag. Sju av tio timmar sussade jag skönt mot fönstert.
Sen hemma. Köpenhamn flygplats. Massor av folk vid utgången. I mitten - Pappa, sprang och fick en baaaamsekram. Skönt att vara hemma också, trots att saknaden av Filip finns där.
Första destinationen efter flygplatsen var inte hem, det var stallet, såklart. Ute i hagen stod mitt lilla troll och käkade hö. Tror ni inte han slutar äta och kommer till mig när jag sätter mig och ropar på honom? Den känslan går inte att beskrivas förens man får uppleva den själv. Nästa varelse att slänga mina armar runt, kramade hårt hårt. Äntligen!
Sen fick jag bästa födelsedagspresenten/julklappen någonsin idag av Filip. Han kommer hem den 21 dec. Inte 1 februari som han började prata om. Jag började gråta så glad jag blev. Så nu ska jag göra en nerräkningskalender igen. Snart är min baby hemma hos mig igen och då är det föralltid.
Ännu en uppsats från mig, grym är jag. Och just nu känner jag mig precis som Filip skrev i inlägget ovan, halv.
Ännu en uppsats från mig, grym är jag. Och just nu känner jag mig precis som Filip skrev i inlägget ovan, halv.
Kommentarer
Trackback
